Tillit...
Hela mitt liv (mer lr mindre) har jag av vissa anledningar dragit mig för att lita på folk till hundra procent... tyvärr även folk jag kännt länge... Visst finns det vissa vänner jag vet aldrig skulle svika egentligen men har man en gång blivit lurad av nån som står en nära så är det lätt att misstron kommer innan man hunnit tänka efter tillräckligt, oavsett vem det gäller...
Har man dessutom råkat ut för detta flera ggr så gör det inte precis saken bättre... Man börjar helt enkelt fundera om kanske ingen är helt att lita på, om kanske alla egentligen bara gör saker för sin egen vinnings skull & är det så att det inte passar deras förehavanden längre så sviker de....
Man vill ju inte gärna att det ska vara så... brukar fråga mig själv: "skulle jag kunna göra så mot en vän?" & svaret är: "Nej... det skulle jag inte ha samvete till..." & då måste det ju ändå finnas andra som tänker lika....
Men helt allvarligt? Vet man verkligen det innan man hamnar i en sådan situation där tilliten verkligen testas?? HUR kan man vara så säker på det när man aldrig varit i den situationen??
Det finns alltid yttre faktorer som gör att just nu & här så kanske jag inte tänker klart, jag kanske inte kan/vill/vågar reagera så som jag alltid trott att jag skulle göra... Lr?? Har jag fel... Jag tror inte det... Man ska vara en väldigt god självkännare för att kunna svara säkert på en sån fråga & veta att man skulle fullfölja det man sagt...
Sen har jag sista året träffat på många nya människor & faktiskt bestämt mig för att lita på dem från första stund... man kan inte gå genom livet & vara misstänksam, sviker de så sviker de iaf.. vare sig man litat på dem lr inte... dock känns inte sveket lika hårt om man inte utlämnat sig själv så mkt... som ett slags skydd/självbevarelsedrift...
Men jag bestämde mig för att jag inte varit lyckligare bara för att jag stängt in mig själv & mina känslor & åsikter i ett skal heller & intalade mig själv att de som inte går att lita på är undantagsfallen...
Om det är sant lr inte, det vet jag ärligt talat inte... men jag vill gärna tro det.. vad jag däremot vet är att jag blivit starkare & självsäkrare sen jag bestämde mig för detta... kanske inte just för att fler visat sig vara pålitliga, men för att jag passerade en gräns & utsatte mig själv för något jag alltid varit rädd för... att just utlämna mig själv...
& detta av den enkla anledningen att jag lärt mig att det gör inte så mkt vad folk tycker, jag klarar mig ändå...Jag är stark i mig själv & tänker inte låta mig bli beroende av någon annan igen...
& faktiskt så uppskattar & respekterar de allra flesta att man är ärlig även om man inte alltid är moraliskt korrekt... Ärlighet & uppriktigthet väger lixom tyngre..
& det är ju faktiskt så att ingen är ju felfri... alla är vi ju "bara" människor & ibland måste man få göra fel... & kan man bara erkänna sina fel så är det på något vis mkt mer accepterat...
Sen finns det ju olika grader av misstag & vissa saker är väl inte fullt så lätta att acceptera lr förlåta som andra...
Men min poäng är iaf.. Man kommer långt med att vara sig själv, våga vara öppen & visa tilltro till sina medmänniskor & stå för att man inte är felfri....
Men jag vet... det är FÖRBANNAT svårt ibland.... & jag drar mina gränser ibland & känner av lite mer än jag skulle vilja vissa ggr innan jag öppnar mig helt...
Jag har definitivt fått mina smällar det här året... & ibland känner jag att FAN... vem kan man lita på egentligen...???
Men då gäller det att intala sig: "alla är inte så"....
& det vet jag tack vare mina underbara vänner, både nya & gamla.. & tack vare Simon som visat mig att det finns killar som faktiskt är att lita på till 200%...
& såklart tack vare min underbara familj/släkt som ställer upp i vått & torrt... Vad skulle jag göra utan er??
*Kramen*
Har man dessutom råkat ut för detta flera ggr så gör det inte precis saken bättre... Man börjar helt enkelt fundera om kanske ingen är helt att lita på, om kanske alla egentligen bara gör saker för sin egen vinnings skull & är det så att det inte passar deras förehavanden längre så sviker de....
Man vill ju inte gärna att det ska vara så... brukar fråga mig själv: "skulle jag kunna göra så mot en vän?" & svaret är: "Nej... det skulle jag inte ha samvete till..." & då måste det ju ändå finnas andra som tänker lika....
Men helt allvarligt? Vet man verkligen det innan man hamnar i en sådan situation där tilliten verkligen testas?? HUR kan man vara så säker på det när man aldrig varit i den situationen??
Det finns alltid yttre faktorer som gör att just nu & här så kanske jag inte tänker klart, jag kanske inte kan/vill/vågar reagera så som jag alltid trott att jag skulle göra... Lr?? Har jag fel... Jag tror inte det... Man ska vara en väldigt god självkännare för att kunna svara säkert på en sån fråga & veta att man skulle fullfölja det man sagt...
Sen har jag sista året träffat på många nya människor & faktiskt bestämt mig för att lita på dem från första stund... man kan inte gå genom livet & vara misstänksam, sviker de så sviker de iaf.. vare sig man litat på dem lr inte... dock känns inte sveket lika hårt om man inte utlämnat sig själv så mkt... som ett slags skydd/självbevarelsedrift...
Men jag bestämde mig för att jag inte varit lyckligare bara för att jag stängt in mig själv & mina känslor & åsikter i ett skal heller & intalade mig själv att de som inte går att lita på är undantagsfallen...
Om det är sant lr inte, det vet jag ärligt talat inte... men jag vill gärna tro det.. vad jag däremot vet är att jag blivit starkare & självsäkrare sen jag bestämde mig för detta... kanske inte just för att fler visat sig vara pålitliga, men för att jag passerade en gräns & utsatte mig själv för något jag alltid varit rädd för... att just utlämna mig själv...
& detta av den enkla anledningen att jag lärt mig att det gör inte så mkt vad folk tycker, jag klarar mig ändå...Jag är stark i mig själv & tänker inte låta mig bli beroende av någon annan igen...
& faktiskt så uppskattar & respekterar de allra flesta att man är ärlig även om man inte alltid är moraliskt korrekt... Ärlighet & uppriktigthet väger lixom tyngre..
& det är ju faktiskt så att ingen är ju felfri... alla är vi ju "bara" människor & ibland måste man få göra fel... & kan man bara erkänna sina fel så är det på något vis mkt mer accepterat...
Sen finns det ju olika grader av misstag & vissa saker är väl inte fullt så lätta att acceptera lr förlåta som andra...
Men min poäng är iaf.. Man kommer långt med att vara sig själv, våga vara öppen & visa tilltro till sina medmänniskor & stå för att man inte är felfri....
Men jag vet... det är FÖRBANNAT svårt ibland.... & jag drar mina gränser ibland & känner av lite mer än jag skulle vilja vissa ggr innan jag öppnar mig helt...
Jag har definitivt fått mina smällar det här året... & ibland känner jag att FAN... vem kan man lita på egentligen...???
Men då gäller det att intala sig: "alla är inte så"....
& det vet jag tack vare mina underbara vänner, både nya & gamla.. & tack vare Simon som visat mig att det finns killar som faktiskt är att lita på till 200%...
& såklart tack vare min underbara familj/släkt som ställer upp i vått & torrt... Vad skulle jag göra utan er??
*Kramen*
Kommentarer
Trackback
